Och när jag sedan sitter där på ålderdomshemmet vill jag tänka: "Fan vad kul ändå, det här med livet"

Den senaste tiden har jag funderat mycket kring livet och framtiden. Om mindre än 2 månader så öppnas ansökningarna till högskolan vilket betyder att det börjar bli dags för mig att ta ett beslut. Och till skillnad från många andra så har jag alltid haft en rad idéer om vad jag vill göra; jag har så länge jag kan minnas drömt om att jobba med musik, jag har velat bli journalist sedan jag gick i nian och jag har kommit på att grafisk design är jäkligt kul.

 

Men sedan så kommer dagen då det är dags att ta ett beslut och faktiskt göra något med sitt liv – inte bara drömma, tänka, fundera. Och då står man där och vet varken ut eller in. För det svåra är ju inte att vilja saker, utan att faktiskt göra dem. Jag skulle kunna skriva en lång lista på saker jag skulle vilja göra efter studenten; resa, volontärarbeta någonstans i världen, studera genus eller varför inte kulturprogrammet på högskolan. Men så kommer man tillbaks till verkligheten och man börjar se alla hinder med det man vill; för att volontärarbeta och resa krävs pengar, och vad ska jag med genus- och kulturstudier till när det inte kommer ge mig något arbete?

 

Så nu sitter jag här med hjärtat i halsgropen så fort någon nämner studenten eller när jag själv påminner mig om hur lite tid jag har kvar på gymnasiet. För jag vet inte. Jag vet fan inte.

 

Jag står och väljer mellan två utbildningar inom yrken där det inte finns några jobb. Samtidigt blir det mer och mer tydligt hur minimal chansen är att jag kommer få jobba med musik någon gång i livet. Och så känner jag hur rädslan och ångesten över att jag inte kommer komma någonstans i livet kryper tätare inpå.

 

För helt ärligt, min värsta mardröm är att känna att jag inte gör något meningsfullt med mitt liv och att jag bara går och väntar ut tiden. Att gå runt och tänka ”snart kanske min tur kommer”, men samtidigt veta att den aldrig gör det. Att det är samma visa varje dag; äta, jobba, sova. Äta, jobba, sova. Äta, jobba, sova. Dö. Att ha ett jobb jag vantrivs med och att mina drömmar lagts på hyllan. För att samla damm. För att glömmas bort.

 

Jag tror inte ni förstå hur jävla rädd jag är för detta. Jag vill inte bli som så många andra människor som inte törs. Jag vill våga leva. Och jag vill inte bara vilja saker utan också göra dem. Och när jag sedan sitter där på ålderdomshemmet vill jag tänka: ”Fan vad kul ändå, det här med livet”. Jag vill se tillbaka på mitt liv och vara stolt över det jag åstadkommit, men också det jag misslyckats med, för då har jag ju i alla fall försökt. Jag vill känna att jag har gjort det jag ska göra innan jag försvinner från denna jord, eller vad som nu händer när vi dör.

 

Jag har aldrig känt mig så vilsen förut. Universum har aldrig varit så stort och jag har aldrig varit så liten. Samtidigt vet jag inte var jag ska ta vägen, var jag ska få plats.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback